Natten är svart....men efter natt kommer dag.....Efter regn kommer sol.

Nu får vi glädjas över att hennes kamp är över och sorgearbetet får ta vid.
Främst för hennes nära och kära men även mitt (och de övriga vännernas) sorgearbete kan nu ta vid.
Jag måste acceptera att min vän inte finns mer vid min sida. Jag har ingen mer som hon, som på något vis alltid förstod mig och jag henne. Alla förtroliga samtal över kaffekoppen. Samtal och skvaller om litet och stort. Hennes besvikelse över att vissa försvann under hennes sjukdom, hennes glädje över att vissa återkom och den största, över vi som stannade kvar. Nu måste vi stödja och hjälpa familjen om/när de behöver, trots att hon , som var vårt klister är borta. Gudarna ska veta att de förmodligen behöver det.
Jag ber att de ska hitta nya rutiner och bilda sig nya trots hennes frånvaro....
Min vän var en tapper kämpe, aldrig att hon skrev eller klagade på sin sjukdom. Alltid humöret på topp, glad och omtänksam. Ville alltid höra om min dag, om min familj

Under hennes sjukdomstid har jag fått dagliga påminnelser om att vara tacksam för det man har....allt kan snabbt förändras .