Det var en hemsk dag men ändock var den fin. Känner mig tudelad med mina känslor, hur kan man tycka att en begravning är fin men ändå vara det värsta man genomlidit :( Det var så otroligt ledsamt och jag grät hur mycket som helst. Men det allra värsta var min insikt att allt nu är över när jag klev upp på "planken" brevid jordgraven. Repen som vi sänkte hennes vita kista med var oändligt långa, graven så otroligt djup, mörk och vedervärdig. Ska min älskade vän ligga där?!
Kyrkan var välbesökt och minneslunden var det 101 st som deltog i, min vän var en vänlig och omtyckt själ :)
Helgen har jag gått omkring i en mumlande bubbla....jag har tillåtit mig själv att släppa allt och mentalt vila mig. Idag (söndag 15/11) känner jag att rastlösheten har krupit fram en liten, liten bit...får se det som ett gott tecken!